Livets skatt av Björn Afzelius till min pappa

På en öde plats vid havet, där kusten stupar brant.
Har vattnet gjort en grotta, man inte ser från land.
Därinne finns en kista, jag ägt i alla år.
Och det är bara jag som känner platsen där den står.

Den kistan är en gömma, för alla mina dar.
För tider jag har levat och stunder jag har kvar.
Där spar jag alla saker, jag hittar på min stig.
Ja, kistan innehåller allt jag kallar för mitt liv.

Där har jag mina drömmar och mina sanningar.
Där har jag mina sorger och brustna kärlekar.
Där har jag all min längtan och alla mina skratt.
Allt finns där i min kista, den är min egen skatt.

Och för varje dag blir kistan alltmera värdefull.
För det falska rostar sönder och det sanna blir till guld.
Därför ser jag, lika tydligt som i en bilderbok,
om det jag finner är nåt värt eller bara gammalt skrot.

Men nu jagas jag av frestare varenda månlös natt.
Dom känner till min kista, och dom fruktar för dess kraft.
Så dom prövar att förföra mej med flärd och flyktig prakt.
Men helst vill dom förgöra mej och utplåna min skatt.

Men säljer jag min kista så kan jag inget mer.
Då vet jag inte längre vad som är rätt eller fel.
Då mister jag min styrka, och då är jag inget hot.
Så jag släpper aldrig nyckeln till min egen bilderbok.